När innebandysäsongen är över får man så mycket tid till andra saker. Familj, vänner och andra fritidsintressen får högre prioritet och din vardag blir ej sig lik. Under säsongen är det innebandy. Innebandy är ens liv. Du gör inget annat än att spela eller tänka på innebandy. Ibland kan det vara kämpigt att ständigt åka till träningarna, att ständigt ge 100% på matcherna, att ständigt vara driven att utvecklas. Alla vet vi hur motivationen är efter juluppehållet. Under denna säsong har vi tampats med dessa faktorer, kanske lite mer än vanligt.
Säsongen startade med hemmamatch mot Åby, en match som länge kommer sitta fast i minnet då vi hade en tyst minut för att hedra minnet av Cruze. Cruze var med oss den matchen, vilket han även var hela säsongen. Efter premiären rullade det på. Vi hade en betydelselös seger mot Haninge, där Kimpa och Norling hade lekstuga. Bortamatchen mot Onyx där Besse och Pierre visade hur skjutglada vi faktiskt kan vara. En match vi borde fått med oss poäng, som i så många andra matcher. Efter Onyxmatchen drog jag på mig en skada som tyvärr förföljde mig nästan hela säsongen. Hemmamatchen mot Huddinge där vi låg under med 0-5 efter första perioden.. Jonte gör en bra match, försöker få tillbaka oss i matchen, lyckas nästan också men vi orkade inte i sista perioden. Derby borta mot Nacka, alltid lika roligt med derbyn. Jag kommer ihåg förra årets bortaderby mot Ingarö. För oss gamla Odelbergare var det en speciell match som spelades i gamla bollhallen, många fina minnen. I Nackaderbyt gjorde en viktig spelare entre, Andreas Rehn. Rehn kom till oss från ingenstans, han besatt alla kvalitéer som vi behövde, vilket han visade i derbyt. Ett derby där vi inte kom upp i nivå, ett derby som saknade tryck på läktaren såväl som kamp på planen. Helgen efter var det hemma mot Farsta. Ett Farsta som vi inte lyckas besegra på flera säsonger, Farstaspöket. Matchen var intensiv med bra närkamper där vi äntligen stod som segrare, mycket tack vare Kimpas fyra mål men också för att vi genomförde matchen som ett lag. Tåget fortsatte borta mot Telge, en match som skrevs som en av säsongens sämsta. Vi var riktigt nere efter den förlusten. Men förlusten måste ha lärt oss något för vi reste oss och var starkare än någonsin. Kommande helg körde vi fullständigt över Älvsjö hemma och följde upp det med en otroligt stark bortaseger mot Åby. Dessvärre var det spelledigt nästa helg, när vi äntligen hade hittat formen. Vi fick smisk av “gubb-Tumba”, som besitter mycket erfarenhet men det här är en match vi ska vinna.
Juluppehåll, något tränarna aldrig gillar (inte jag heller). Vår första match skulle varit mot Haninge men vi blev spellediga. Detta gav inte oss de bästa förutsättningarna inför kommande match mot Onyx. Vi försökte hitta en träningsmatch men utan positiva resultat. Onyxmatchen drabbades vi av många utvisningar, en match vi tyvärr aldrig hade något att säga till om. Två förluster i rad och det kändes som att vårt mål, topp fyra, började rinna iväg. Vi mötte duktiga Tullinge, ett lag som känns ganska komplett. Vi var tvungna att vinna annars hade vi endast en minimal chans att komma topp fyra. Vi öppnade svagt, Eddie gjorde dock vårt öppningsmål men därefter vek vi ner oss. Vi hade en enorm uppförsbacke de resterande perioderna men vi lyckades vända matchen och vinna. Rehn var en stor anledning till detta resultat. Segern gav oss energi men onekligen inte tillräckligt då vi ställde in skorna i kommande match borta mot Duvbo. Ett Duvbo som haft det riktigt tungt genom hela säsongen, trots det kunde vi inte vinna. Matchen speglade vår säsong. Ena matchen vinner vi över topplag nästa tappar vi poäng mot bottenlag. Vi hade det riktigt svårt att hålla en jämn nivå, svårare än på riktigt länge. Matchen borta mot Huddinge, som vi förlorade, gjorde att vi inte kunde nå topp fyra. Även fast vi vinner hemma mot Nacka, där Petter gjorde det viktiga 6-5 målet, kändes det som att säsongen nästan var över med tre matcher kvar. Vårt mål som vi eftersträvat hela säsongen var onåbart. Avslutningsmatcherna blev som de blev, spelarna tappade all motivation.
Vi slutade på en besviken 8.e plats i en jävligt tuff serie. Vi visste på förhand att det skulle bli kamp om poängen men jag trodde aldrig att det skulle vara så här jävligt. Innan jag avslutar detta långa “inlägg” vill jag lyfta fram två spelare som jag anser har utvecklats mest under säsongen.
Benjamin Kron - en av våra yngre spelare som gått från klarhet till klarhet. Efter den här säsongen är Besse en given startspelare och förmodligen snart en nyckelspelare.
Pierre Johansson - “Pierrsan” är en av våra mest erfarna spelare som har haft det tufft på sistone. Efter årets försäsong kändes det som att Pierre skulle få kämpa om en startplats. När han väl fick chansen tog han den. Nästan varje gång Pierre startade på bänken men fick hoppa in gjorde han starka framträdanden. I slutet av säsongen ledde Pierre laget vilket jag hoppas han gör nästa säsong.
Tack alla ni som har stöttat oss genom säsongen, tack alla ledare och sponsorer som gör detta möjligt. Förhoppningsvis ses vi nästa säsong.
/ Pontus Engström, #16
